Min svärmors första svenska fras * var en fråga som jag också har ställt mig många gånger. För mig är det en slags avstämning. Den kommer automatiskt när jag varit nere i botten och vänt, på väg mot nya mål.

–Vad ska jag göra nu? Gårdagens inlägg gav många reaktioner, alla väldigt vänliga och uppmuntrande men de lämnade mig ingen riktig ro… Hade jag sagt för mycket? Varit gnällig? Tycker folk synd om mig och vill kompensera därför? Den där känslan av att många tänker men inte skriver nåt för att det jag beskrev var irriterande för dem på något sätt.

Jag bestämde mig för att klargöra några saker i ett nytt inlägg och det finner du här nedanför. Jag har nu ambitionen att fortsätta skriva här på bloggen utifrån mitt lite mer personliga perspektiv.

Vill du kommentera så får du gärna göra det på messenger, jag har just nu ingen koll på var på min hemsida jag har lagt kommentarsfältet, men när jag har hittat det igen så meddelar jag det!

Så här tänker jag idag:

-Jag är absolut inte besviken eller arg på de personer som inte anmäler sig till våra evenemang. Verkligen inte! Oavsett ”anledning”. Jag går inte på alla evenemang som dyker upp i mitt flöde heller.

-Jag har inte offerkoftan på mig. Det är inte synd om mig/oss för att evenemang inte säljer, det är vi rätt vana vid trots allt. Vi siktade fel bara. Det går fler tåg, eller kanske är det bussar?

– Anledningarna att jag kände behov att berätta om mitt företagarliv är dels att sätta fokus på att det är mycket som ska klaffa för att det ska funka att driva ett företag i upplevelsebranschen och att det ibland är tufft att leva hela sitt liv i glesbygd. Hela med betydelsen varje dag året om. Särskilt en sån speciell glesbygd som våran, som lever upp en kort del av året och får det att verka som om allt är möjligt.

Dels handlar det om att berätta om hur jag har tänkt genom åren för att få det att fungera. Vad jag har blivit medveten om både när det handlar om mig och mitt innersta, mina drivkrafter och min inre kompass, och hur jag tolkar min omgivning, Öland och även Sverige.

Men det är också i viss mån för att presentera mig och mitt företag, berätta vad som är på gång och vad som är möjligt. Jag har flera gånger mötts av frågan om vad jag egentligen gör och kommentarer om att jag är med ”överallt” eller verkar tröttna fort – så då får jag väl berätta lite mer tänker jag!

I resumén igår var det ju bara de stora dragen, men det gav mig en impuls att skriva mer ingående från mitt perspektiv. Det kommer jag att göra på min hemsida, där jag har en blogg som första sida. Givetvis länkar jag dit härifrån när det kommer ett nytt inlägg.

Vill du veta mer om mig, mitt företag och liv är du välkommen att följa mig här eller på www.annicahedman.se

Varma kramar och blommor

Annica

*Jörgens mamma kommer från Finland. När hon kom till Sverige på 1950-talet fick hon jobb på sjukhus genom en bekant. Den första svenska hon lärde sig var just denna fras, det skulle hon säga till översköterskan när hon hade gjort klart sina uppgifter. Om hon förstod nästa arbetsorder förtäljer inte historien, men på nåt sätt lärde hon sig. Vad hennes barn och svärdöttrar lärt sig av det är individuellt 🙂